Tiivistelmä suomeksi alla
Den dystra jämställdhetssituationen globalt väckte diskussion fredagen den 24.9.2021, när Kvinnoorganisationernas Centralförbund firade 110-årsjubileum. Sveriges tidigare EU-kommissionär och minister Cecilia Malmström talade om kvinnors rättigheter i Norden och globalt, samt föreslog ett gemensamt krafttag till år 2025. Malmström blev intervjuat av Yles Mette Nordström.
De nordiska länderna är starkt profilerade som jämställda länder. Vilka är de största utmaningarna som kvarstår i Sverige respektive Finland?
Förra helgen firade vi i Sverige för att 100 år sedan fick kvinnor rösträtt och blev valbara, så vi ligger lite efter Finland. Både Finland och Sverige har åstadkommit mycket, men det finns fortfarande oerhört mycket kvar att göra. Det är fortfarande inte representativt i många ställen, så som akademiska livet och näringslivet. I politiken börjar det bli: vi har ungefär lika representation i riksdagen, men Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister. De som har försökt har farit ganska illa faktiskt.
Vi har fortfarande enormt problem med våld mot kvinnor i hemmet och det har ökat under pandemin. Det är ett av de största problem idag. På papper har vi lika lön men inte i verkligheten, och vi får fortfarande se till att stötta kvinnor till ledande poster i det offentliga och privata. Det finns många hinder kvar.
Det finns stark nordisk tilltro till samhällsinstitutionerna. Finns det en skillnad i hur man vinner kvinnors förtroende för samhället (jmf med mäns)?
Jag har inte sett siffrorna från Finland, men i Sverige har kvinnor större tilltro till samhället och samhällets funktioner. Kvinnor röstar i högre grad än män och litar på det politiska systemet. Därför jag tror att det är viktigt att visa sambanden för att behålla den här tilltron. Det är viktigt att driva jämställdhetsreformer, naturligtvis för sin egen skull men också för att sätta de i större sammanhang. Kvinnor förstår att ekonomiska reformer så som skattereformer och satsningar på infrastruktur, var det nu fysiskt eller digitalt, påverkar jämställdheten direkt eller indirekt.
Norden har varit bra att göra den kopplingen, att jämställdheten verkligen gynnar samhället. Det är det rätta att göra, att se till att människor har lika villkor, men det är även ekonomiskt lönsamt. Det är nästan det bästa exemplet till de som tvivlar: det finns tusentals forskningsrapporter som visar att samhällen där kvinnor har stor makt och deltar i samhället i alla nivåer är mycket mer framgångsrika.
Om det finns mycket bevis om det här, varför slår det inte igenom?
Det finns en jättestor konservativa backlashen i hela världen och den har förstärkts under coronapandemin. När samhällen har varit under lockdowns det är kvinnor som har fått ta hand om barnen. Barnomsorg har varit stängda och samtidigt ska man sitta och försöka sköta sitt jobb hemifrån med små barn.
Flickor har inte fått gå i skolan på samma sätt: FN beräknar att kanske 50–60 miljoner flickor kommer aldrig komma tillbaka till skolan. Många flickor har gifts bort; barnäktenskap har ökat dramatiskt. Även om man vet det så är det inte tillräckligt för att göra nånting åt det. Därför det är så viktigt med könsbudgetering. Det är nånting även IMF och Världsbanken pratar nu, att man måste gentrifiera budgeten för återhämtning: hur slår det mot män, kvinnor, pojkar, flickor? Man måste göra set synligt.
Värdekonservativa trenden i Europa blir allt starkare och det begränsar kvinnors rättigheter på olika sätt. Hur allvarligt är det och den signalen det ger?
Vi behöver vara väldigt vaksamma. Pandemin har förändrad mycket, men det började redan innan. En del starka politiska ledare i stora länder har den retoriken som har varit med Trump, Orbán eller den polska regeringen som systematiskt har flyttat bort kvinnornas positioner. Man har skrivit till grundlagen att en familj är en man och en kvinna och deras eventuella barn. I Polen har man skrivit om läroplanen för grundskolan, och det står att kvinnan är mer lämplig att vara hemma och ta hand om barn. Detta händer i 2021, i ett europeiskt grannland! Polen är ett vänland till Sverige och Finland och vi har mycket gemensamt.
Vi är bättre rustade i Norden för att vi har lång tradition med jämställdhet, men vi är absolut inte osårbara. Det kommer krypandes. Det är viktigt att både kvinnor och män står upp och vägrar att acceptera detta, inte minst för att visa till pojkar och flickor att det inte är okej.
Du har erfarenhet av EU-arbete som kommissionär; hur kan man inom EU att påverka? Det här är inte ett nytt fenomen som sker i Polen och Ungern.
Det verkar som att man äntligen tar ordentliga kliv mot att sätta ner foten när det gäller Polen och Ungern. Det är inte bara jämställd som drabbas utan rättsväsendet och oberoende pressen, fria akademiska livet och så vidare. Man börjar nu att hota dra in pengar från dessa länder – det är ändå rimligt. Jag tycker att det är solidariskt att betala tillsammans för att återbygga Europa, men de pengarna kan inte gå till regeringar som förtrycker sina medborgare, som förtrycker den fria pressen, som förtrycker HBTQ-personer och som avskaffar det akademiska oberoendet.
Jämställdheten måste synas även i vardagen. I första gången har vi en kvinnlig kommissionsordförande och jämställd kommissionen, hälften-hälften. Det är jättebra! Jag började protestera lite mot inbjudan till sådana panelsamtal, där jag märkte att jag var den enda kvinnan i panelen och de andra var sju män. Det är ingen panel, det är manel! Då vägrade jag och mina manliga kollegor att gå dit, om de inte fixade till det. Och det kan man göra som kommissionär. Det började faktiskt ge effekt. Om alla bara gjorde så!
Man tänker inte på det när man ska prata om klimatens påverkan till näringslivets förutsättningar och sen finns det 18 män och en kvinna där. Det räcker inte. Människor behöver se att där sitter män, där sitter kvinnor, från Sverige och från Somalien, för att de har olika, värdefulla vinklar.
Afghanistan har nämnts flera gånger idag och nyligen kom nyhet att de har återupptagit amputation som straff. Finns det en politisk väg att trycka på med en sådan här regim?
Det är en jättesvår fråga. Naturligtvis vill inte de flesta demokratier erkänna sådan här regim, men man behöver också samtala med varandra, det går inte att helt isolera. Jag tror att man ska försöka sätta en ekonomisk press på de; att det finns vissa grundläggande rättigheter som måste respekteras. Afghanistan är det enda landet i hela världen som hindrar halva av sin befolkning att gå till skolan. Det gäller att sätta press på internationella biståndsorganisationer. Vi måste ha stenhård koll på de så att det inte normaliseras. Det är jätteimponerade att höra hur mycket pengar har samlats till kvinnor, men arbetet måste fortsätta när största rubrikerna har lagt sig, så att vi inte glömmer det afghanska folket.
När vi firade rösträtten i förra helgen, pratade vi att världen är ganska dyster ur jämställdhetsperspektiv. Det var någon som kom på idén att det kanske vore dags för en ny internationell kvinnokonferens. Beijing är snart 30 år sen. Det är en hel del som har åstadkommits, men mycket är kvar. Det handlar både i Afghanistan och hur kvinnor behandlas där, men även alla flickor som inte går i skolan, synen på abort och sexuella och reproduktiva rättigheter och synen på kvinnors rättigheter generellt. Det är mycket att tala om globalt. Det kanske går att trycka på Åsa Regnér från olika länder att 2025, 30 år efter Beijing, är det dags för en ny konferens. För att verkligen sätta fokus på dom här sakerna ur ett globalt perspektiv och samla alla länder för flickornas och kvinnornas skull.
Tiivistelmä suomeksi:
Cecilia Malmström: Tasa-arvon takapakki tulee pikkuhiljaa, eivätkä Pohjoismaatkaan ole siltä turvassa
Ruotsin entinen EU-komissaari Cecilia Malmström nosti esiin kaksi tasa-arvo-ongelmaa, joissa Ruotsilla on korjattavaa: puutteellinen edustus niin yksityisellä kuin julkisella puolella sekä naisiin kotona kohdistuva väkivalta. Naisjärjestöjen Keskusliiton 110-vuotisjuhlassa 24.9.2021 puhunut Malmström muistutti, että pandemia on huonontanut tasa-arvoa ympäri maailmaa.
Naiset ovat ottaneet entistä suuremman hoivavastuun yhteiskuntien sulkeuduttua. YK arvioi, että 50–60 miljoonaa tyttöä ei pääse jatkamaan koulua pandemian jälkeen ja lapsiavioliitot ovat lisääntyneet voimakkaasti.
Göteborgin kauppakorkeakoulussa vierailevana luennoitsijana työskentelevä Malmström pitää EU:n uhkauksia vetää taloudellinen tuki Puolalta ja Unkarilta tervetulleina. Maat ovat kyseenalaistaneet oikeusvaltioperiaatteen ja heikentäneet naisten ja vähemmistöjen asemaa. Taloudellista painetta hän ehdottaa myös Afganistanin tilanteeseen.
Tasa-arvon globaalin takapakin suhteen Malmström kehottaa olemaan varuillaan. Taantumukselliset arvot eivät istu Pohjoismaiden pitkään tasa-arvoperinteeseen, mutta yksikään maa ei ole niiltä täysin turvassa – varsinkin kun taaksepäin vievä kehitys tapahtuu pikkuhiljaa.
Cecilia Malmström muistuttaa, että Pekingin konferenssista on pian kulunut 30 vuotta. Sen kunniaksi hän heittääkin haasteen vuodelle 2025: olisiko kansainvälisen yhteisön aika kokoontua taas yhteen uutta naisten ja tyttöjen oikeuksien konferenssia varten?