Nato StratCom-rapporten om hur allvarligt misogyna näthatare attackerat våra fem partiledare i regeringen har chockerat oss alla. Inte för att vi inte visste. Inte för att vi inte känner igen det. Men kanske för att det ur främmande mun nu sägs det som vi alla gått omkring och skämts över. Hur kan det vara möjligt i ett land som Finland, som stoltserar över uppnådda jämställdhetsframgångar, som är ett av världens toppar i välfärd och andra rankingar, som är ett modernt land? Den frågan har vi kanske anledning att alla ställa oss själva nu.
Ett av mina svar är att fortfarande är jämställdheten, för det mesta, kvinnornas sak att bevaka. Inte ens den tredje statsmakten, journalisterna, brukar fråga manliga beslutsfattare, manliga direktörer eller manliga konstnärer om deras ansvar eller kunskap om jämställdhet.
Ett annat svar är att vi för första gången på över 100 år har en (kanske bara en kort stund, vem vet) statsledning med majoriteten kvinnor i makten. Det är mera synligt än någonsin att politiken, att makten ser annorlunda ut, det låter annorlunda och det görs annorlunda. När de traditionella, manliga och vanliga maktstrukturerna skakar upplevs det hotfullt och man slår tillbaka – på kvinnligheten.
Forskning efter forskning och utredningar har redan i många år bekräftat hur det växande näthatet tar mer utrymme och riktas särskilt mot kvinnor i det offentliga rummet. Mot kvinnor som vågar ta plats. Inrikesministeriets utredning från 2018 anger rentav att det är ett av de allvarligaste hoten mot tryggheten just nu.
Även unga flickor på sociala medier drabbas av misogynt näthat och över hälften säger att de ibland undviker att delta i debatter på grund av det. Särskilt utsatta är kvinnor och flickor som även representerar minoriteter.
Ett av problemen är kanske det att kvinnor inte varit särskilt betrodda i våra samhällen. Ta till exempel våldet mot kvinnor, som är det största människorättsproblemet vi har, som direkt hotar kvinnors liv och hälsa. Hur har det sopats under mattan, var dröjer alla dramatiska åtgärder för att stoppa allt det våldet. I åratal har kvinnor som utsatts för våldtäkter behöver bevisa sin oskuld och inte blivit trodda.
Vi behöver nu förändringar båda i strukturer och attityder. Lagförändring om att tillsätta kön som grund för hatbrott utöver rasism och hets mot folkgrupp utreds. Vi också håller på att bredda lagstiftningen som gäller brottslagstiftningen om våldtäkt, och vi hoppas på en likadan lagskrivning såsom i Sverige – frivillighet och aktiv medverkan ska vara förutsättning för sexuellt umgänge. Only a yes is a yes.
Vad kan vi som aktivister kan göra bättre då? Den finska Diskrimineringsombudsmannens kommunikationschef Maria Swanljung uppmanade oss på seminarium om media och hatbrott, att istället för att må så dåligt för att besvara alla hat, så borde vi sätta våra krafter på att agera lika effektivt på nätet som hatarna. (Förutom att hata förstås). Det vill säga att upprepa våra budskap om jämställdhet, likabehandling och mänskliga rättigheter – inte fastna endast på att argumentera hatarnas kommentarer. Hon uppmanar oss att samarbeta, komma samman och koordinera våra aktioner på sociala medier, att erövra mer utrymme för våra idéer om jämställdhet, att stöda varandra, att kommentera de goda budskapen och inte endast like eller re-tweeta.
Kvinnoorganisationers Centralförbund tillsatte på kvinnodagen nu i mars tillsammans med våra 68 medlemsorganisationer en gemensam Twitterkampanj #FinlandUtanKvinnor för att synliggöra kvinnorsarbete i vårt samhälle. Vi lyckades faktiskt genom god förberedning och koordinering erövra oss mycket utrymme i sociala medier. Under några dagar kändes det såsom vi ägde det. Och vi blev för många för hatarna.