Idrottens ledare har inte varit speciellt populära på sistone och inte heller lyfts upp i media i någon positiv anda. Det hela bottnar i den förtroendekris som orsakats av härvan i Olympiska kommittén med förminskningar av allvarliga jämställdhetsproblem, beslut som fattats utanför förvaltningssedens goda sfär och skyddandet av vänners eller egen maktposition. När detta äntligen uppmärksammas av media och hela samhället tack vare sorgliga konkreta exempel, fortsätter förminskandet av de bakomliggande problemen. Det hela beskrivs som ett mediadrev på de inblandade och många tycker att man borde lämna saken därhän redan för “alla kan begå misstag”.
Det positiva i allt det skedda är att det jämställdhetsarbete som gjorts inom idrottsförbund nu får den uppskattning som det förtjänar. De envisa och duktiga personer som jobbat för en utveckling av jämställdheten får äntligen en synlig bekräftelse över att deras arbete är viktigt. Tidigare har de mest fått slåss mot väderkvarnar och andra idrottsaktörer som hävdat att jämställdhetsarbete inte är kärnverksamhet och att det enda som räknas är resultaten i idrotten. Det andra positiva resultatet av uppståndelsen är att det håller på att uppstå en ny generation av idrottsledare som vågar ifrågasätta och kräva förändring. Dessa är inte många men de är modiga, smarta och drivna att utmana den traditionella massan av beslutsfattare inom idrottsorganisationerna. Och det viktigaste är att dessa, med t.ex Friidrottsförbundets Sami Itani i spetsen fungerar som förebilder och exempel för andra som vågar ta efter.
Man skulle aldrig befinna sig i den situation man nu är i, ifall man inom idrottsrörelsen aktivt arbetade för en hälsosammare verksamhetskultur. Man skulle inte lida av förtroendekris om man verkligen hade prioriterat jämställdhetsfrågor och aktivt motarbetat trakasserier. Rätta personer skulle ha hittats på rätta positioner om anställningsförarandena varit transparenta och man beaktat förmågan att främja ansvarsfullhet som en rekryteringsgrund. Jag hävdar att detta inte gjorts eftersom beslutsfattare inte kunnat uppskatta jämställdhetsarbetets betydelse. Låt mig ge ett konkret exempel: På det nationella seminariet “Tehdään enemmän, tehdään paremmin” för jämställdhet inom idrottsorganisationer lyste männen med sin frånvaro. Eller rättare sagt, de med mest makt inom idrottsorganisationerna i Finland, var inte närvarande. Seminarieutrymmet var glädjande nog fyllt av en massa deltagare med kunskap och erfarenhet och rätt attityd. Men de personer med mest makt inom idrotten är inte intresserade av jämställdhetsfrågor, inte ens efter vad som hänt våren 2022.
Det här är synd för idrottsresultaten skulle vara så mycket bättre om även mjuka frågor så som jämställdhet och allt vad det för med sig är en del av verksamhetskulturen. Idrott är en blandning av hårda och mjuka värderingar som borde gå hand i hand, inte så att den högsta chefen koncentrerar sig på det hårda och delegerar det mjuka värdearbetet neråt i organisationen, var det aldrig får riktig förankring.
Idrotten, med dess tusentals utövare, förtjänar jämställdhet och en bättre position i samhället och därmed mera uppskattning och resurser i stället för förtroendekriser och allmän bakåtsträvan.
Henrika Backlund, generalsekreterare, Finlands Svenska Idrott
Blogeissa esitetyt näkökulmat ovat kirjoittajien omia, eivätkä välttämättä vastaa tai edusta Naisjärjestöjen Keskusliiton kantaa.